matematik-4-ht18-vt19:detaljplan

1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 2.1 2.2 2.3 2.4 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 4.1 4.2 4.3 4.4

1.1 Trigonometri och trianglar

Enhetscirklen och trianglar (sid 8-10)

Detta är en repetition/upprepning av det ni gjort i Ma3c, möjligen behöver ni "säkra upp" hur $\tan$ fungerar. Några uppgifter är t.o.m. identiska med de i Ma3c-boken. Förslagsvis ögnar ni igenom texten och löser enstaka uppgifter enligt nedan.

Lös efter behov. Detta är repetition av Ma3c, så behovet kan mycket väl vara inget alls.

1.2 Trigonometriska formler

Enhetscirkel och formler (sid 12-14)

Detta har vi delvis gjort i Ma3c, fast där nöjde vi oss med vinklar i intervallet $0^{\circ} \leq v \leq 180^{\circ}$, medan man här "snurrar" utan begränsning, både positivt (moturs) och negativt (medurs). Förstår man definitionen av sin, cos och tan i enhetscrikeln så är det egentligen inte så svårt.

Här http://www.geogebra.org/m/3187 finns en GeoGebraillustration där man kan "leka med" enhetscirkeln. Där finns lite med information än nödvändigt, det räcker att ni fokuserar på hur sin, cos och tan fungera.

Lös b-uppgifterna. Känns det svårt, börja med några på a-uppgifter.

Trigonometriska identiteter (sid 15-18)

Som ni har upptäckt, och kommer att upptäcka, finns det en mängd samband mellan olika trigonometriska uttryck. Man reder ut ett antal sådana samband utifrån enhetscirkeln (se till så att ni kan detta), och sedan kan alla andra härledas genom algebraiska manipulationer.

En central "formel" är den så kallade trigonometriska ettan som säger att

(1)
\begin{align} \sin^2 v + \cos ^2 v =1 \end{align}

för alla vinklar v. Beviset följer av definitionen av sin och cos i enhetscirkeln och Pythagoras sats. Observera att man av lathetsskäl har infört notationskonventionen

(2)
\begin{align} \sin^2v = (\sin v)^2, \cos ^2 v = (\cos v)^2. \end{align}

Detta sistnämnda är alltså inget man kan bevisa utan som man bestämt!

En typisk uppgift kan sedan vara att t.ex. visa att

(3)
\begin{align} \frac{1}{\cos^2v}-\tan^2 v = 1 \end{align}

Det är oftast enklast att börja med den "sunkigaste" sidan och försöka skriva om det till den mindre "sunkiga". I exemplet ovan startar man i så fall med vänsterledet och försöker skriva om det (utan att bryta mot några regler) till talet 1.

I vissa svårare problem kan det vara så att båda sidorna är "sunkiga". En möjlig strategi kan i så fall vara att flytta över allt på en sida, få ett "supersunkigt" uttryck som man sedan ska visa är noll.

En annan typ av uppgift på dessa sidor är att växla mellan sin och cos utan att bestämma vinklar på vägen. T.ex. kan man fråga sig vilka värden $\cos v$ kan anta om man vet att $\sin v = 0.5$. Man skissar en enhetscirkel och ser att två värden kan komma ifråga (om det i uppgiften står ett vilkor på vinkeln kan ibland enbart ett värde komma ifråga). Dessa kan sedan bestämmas med trigonometriska ettan.

Lös 1215, 1216, 1220, 1221abd, 1224, 1232-1236 (sista fem kanske lite enahanda men bra träning).

Addition- och subtraktionsformler för sinus och cosinus (sid 19-22).

Till sin samling av trigonometriska identiteter bör man lägga de så kallade additionsformlerna. Man kan t.ex. ha nytta av dessa när man överlagrar sinus- och cosinuskurvor i fysiken, och i samband med lösning av vissa ekvationer. Det är lätt att glömma formlernas exakta utseende så man kollar upp dem i t.ex. formelblad vid behov. Det viktiga är att veta när och hur de kan användas och eventuellt känna till hur man plockar fram dem/bevisar dem. Någon kan ju faktiskt ha snott ens formelblad!

Den "jobbiga" formeln att ta fram, om man gör som boken, är

(4)
\begin{align} \cos(u-v)= \cos u \cos v+\sin u \sin v. \end{align}

Denna bevisar man genom att uttrycka ett avstånd mellan två punkter på två sätt, dels "direkt" med Pythagoras sats, dels med cosinussatsen. Sen flyttar man om lite …. När man är klar med ovanstående följer övriga ganska lätt, man byter v mot -v och man använder t.ex. att $\cos v = \sin(90-v)$. Som vanligt går det bra att använda formlerna utan att känna till beviset. Beviset av additionsformlerna (i alla fall ''den första'') ligger på A/B-nivå.

De som är intresserade av bevisen kan kolla in Anders Karlssons YouTubeklipp, bokens bevis finns här (sök på "matteskolan additionsformler" för övriga). Han bevisar alla fyra varianterna och gör ett bra jobb som vanligt. Eventuellt blir det ett alternativt bevis på lektionen.

Lös a-uppgifter efter behov, 1246, 1247, 1250, 1251, 1252.

Formler för dubbla vinkeln (sid 24-25)

Detta är inget nytt utan en följd av de framplockade additionsformlerna. I likheten

(5)
\begin{align} \sin(u+v)=\sin u \cos v + \sin v \cos u, \end{align}

som gäller för alla u och v, är det ju möjligt att sätta $u=v$. Då fås

(6)
\begin{align} \sin 2u = \sin(u+u)= \sin u \cos u + \sin u \cos u= 2 \sin u \cos u. \end{align}

Detta är formeln för dubbla vinkeln för sinus. På motsvarande sätt plockar man fram en formel för cosinus av dubbla vinkeln.

Lös a-uppgifter efter behov, 1260, 1262, 1263, 1264, 1265, 1266c.

1.3 Bevis och bevismetoder

Någon har hittat på att detta ska ingå i denna och kurs. Det är lite malplacerat men i princip intressant. Avsnittet hade passat var som helst i boken, så man behöver inte oro sig för framtiden i boken om man tar lätt på detta. För de högre betygen ska man dock som vanligt ha full koll.

Boken presenterar två bevistyper, direkta och indirekta. Direkta är rättframma i det att man utgår från det man vet och bevisar det man önskar. I ett indirekt bevis antar man istället att motsatsen till det man vill bevisa är sant leder detta till en motsägelse.

Lös b- och c-uppgifter på sid 28 samt 1316, 1318, 1320, 1325 på sid 31. Dessutom en ''Bevisuppgift".

1.4 Trigonometriska ekvationer

Grundekvationer (sid 33-37)

Det finns, av naturliga skäl, tre grundläggande varianter,

(7)
\begin{align} \sin x= \textrm{konstant}, \, \cos x= \textrm{konstant}, \, \tan x= \textrm{konstant}. \end{align}

Av för mig okända skäl behandlas tangens först senare, fast vi kollar in också denna nu.

Som vanligt vid ekvationslösning gäller det att få x:et fritt. Det väsentliga är att komma ihåg att man kan få oändligt många lösningar, i princip två för varje varv och sedan kan man ju "snurra". Man kan inte anta att t.ex. x är en vinkel i en triangel, utan ALLA möjliga x-värden måste presenteras. Man observerar också att vissa ekvationer saknar lösning, ett "krav" på $\sin$ och $\cos$ är ju att man får värden mellan -1 och 1.

Som vanligt är det helt avgörande att man förstår hur det fungerar i enhetscirkeln. Då blir ekvationslösningen logisk och ganska enkel, och man förstår varför det blir lite olika hantering beroende på vilken trigonometrisk funktion som är inblandad.

Följande GeoGebrakonstruktion illustrerar eventuellt hur det funkar (tycks bero på JAVA-version)

http://www.georgiostheodoridis.se/archives/MDEnhetsCirkelSinCosTan200V2.html

Om ni vill se på bra YouTubegenomgångar kan ni leta i Anders Karlssons spellista Matteskolan.

1405, 1406a, 1407b, 1409, 1412, 1414cd, 1416, 1417 och 1419, 1420 (gör man 1419 och 1420 med framgång kan man hoppa över många a-uppgifterna).

Ekvationer som omformas med formler (sid 38-39)

Egentligen inget nytt här, men ändå inte helt lätt. Man måste dels ha koll på sina trigonometriska omskrivningar, dels på ekvationslösning. Det är omöjligt att formulera en taktik som fungerar alltid men här kommer några tips:

1425 Om en ekvation byggs upp av en produkt är lika med noll så måste en faktor vara noll. Multiplicera inte ihop!

1428a Så fort man ser en "dubbel" vinkel är man beredd med sina additionsformler/formler för dubbla vinkeln.

1428b Detta är en andragradsekvation i "enheten" $\sin x$. Alltså sätter vi $t=\sin x$, löser en andragradsekvation i t och bestämmer sedan x utifrån eventuella t-värden.

1429 Fixa till så att "enheten" blir $\sin x$. Observera att det är sämre att "byta in" $\cos x$ (varför?).

1430 Kan man få en faktor $\sin 2x$ i vänsterledet? Om man lyckas med detta, flytta över allt till en sida! Kom ihåg att det är obra att dividera med uttryck som innehåller x. De kan ju vara noll! Säkrare att bryta ut.

Lös 1425c, 1426a, 1428, 1429, 1430 och 1434 samt 1435 som inte är så enkla.

1.5 Tillämpningar och problemlösning (40-41)

Ingen ny matematik, men lite mer eller mindre verkliga situationer som leder till trigonometriska överväganden. c-uppgifterna 1511 och 1512 är inte så lätta, men en trevlig utmaning om man undviker att kika i facit!

Lös 1502, 1506, 1507, 1509, 1511 och 1512.

2.1 Trigonometriska kurvor

Sinus- och cosinuskurvor, förskjuta kurvor vertikalt och horisontellt, ekvationen för en sinusformad kurva (sid 52-61)

De trigonometriska funktionerna är användbara i andra sammanhang än de rent geometriska. Om man låter en vikt hänga i en svängande fjäder och ritar grafen med viktens avvikelsen från jämvikt på y-axeln och tiden på x-axeln kommer man att få en sinuskurva (om man bortser från t.ex. luftmotstånd, i annat fall dämpas svängningen). Ett annat exempel är ljudvågor som också beter sig som en sinuskurva.

För att konstruera en "originalkurva" $y = \sin x$ eller $y = \cos x$ snurrar man runt i enhetscirkel, sätter av vinklar på x-axeln och motsvarande sinusvärden (eller cosinusvärden) i y-led. Prova själv i denna GeoGebrakonstruktion

http://www.geogebra.org/m/8028
https://www.geogebra.org/m/MjFgAfBv

Genom att "lägga på" diverse konstanter

(8)
\begin{align} y=A \sin (b(x+v))+ c \end{align}

kan man sedan flytta, sträcka ut och trycka ihop "originalkurvan" på olika sätt. Försök också förstå varför det blir som det blir. Gör gärna en egen GeoGebrakonstruktion med glidare där du kan se hur konstanterna påverkar grafen. Detta kan göras samtidigt som man löser nedanstående urval av bokens a-uppgifter.

Lös först mha GeoGebra, och eftertanke
sida 55; 2102, 2104, 2106
sida 59; 2126, 2127, 2128
sida 61; 2143, 2144

Lös sedan med handräkning och eventuellt GeoGebra,
sida 55; 2109, 2111, 2113 och 2115
sida 56; inga under förutsättning att man gör en del av övriga på räknaren eller hellre med GeoGebra
på sida 59; 2131a, 2132, 2135 och 2139
på sida 61; 2146, 2147, 2149 och 2151

Kurvan y=tan x (sid 62-64)

Hittills har vi främst studerat sinus och cosinus. Nu är det dags för den sista trigonometriska funktionen, tangens.

Man ska kunna lösa ekvationer av typen $\tan x = k$ (med varianter). Man noterar att $\tan x$ anger lutningen vid vridningsvinkel x, så man får till grundekvationen två lösningar per varv. Dessa lösningar ligger mitt emot varandra, med avseende på origo, i enhetscirkeln. Samtliga lösningar fås genom att man hittar en lösning (t.ex. med hjälp av räknedosa) och lägger på halvvarv, $n \cdot 180^{\circ}$.

Man ska också skaffa sig lite känsla för grafen till funktionen $y=\tan x$. Kika gärna här

http://www.geogebra.org/m/8030

Observera att grafen (kurvan) har en period på $180^{\circ}$ och att $\tan x$ inte är definierat för $x = 90^{\circ} + n \cdot 180^{\circ}$. Detta beror i sin tur på att $\cos x = 0$ för dessa x-värden.

Precis som med sin/cos kan man lägga på konstanter och ändra på tangensgrafen. Det fungerar i princip på samma sätt, men tänk gärna igenom.

Lös a-uppgifter efter behov (rimligen inte så stort om ni löser de till höger), 2166a, 2168, 2171 och 2172, 2175.

Kurvan y=a sin x + b cos x (65-67)

Kanske lite överraskande visar det sig att om man överlagrar (addererar) en sinusfunktion och en consinusfunktion med samma period så får man en förskjuten sinuskurva (med nya amplitud) dvs givet a och b finns det tal A och v sådana att

(9)
\begin{align} a \sin x + b \cos x = A \sin(x+v) \end{align}

Frågan blir då vilket samband som finns mellan bokstäverna. Som boken visar (sid 65-66) gäller att

(10)
\begin{align} A = a^2+b^2 \textrm{ och } \tan v = \frac{b}{a} \textrm{ med kvadrantkontroll} \end{align}

Lös 2177c, 2178c, 2180, 2181, 2182, 2184 och 2187.

2.2 Radianbegreppet

Ett nytt vinkelmått (sid 68-71)

Vad som menas med ett varv är knappast oklart eller något som kan missuppfattats. Men varför ska man, vid vinkelmätning, dela upp varvet i 360 grundenheter (så kallade grader)? Det finns inget matematiskt skäl till detta. I själva verket är det ganska ologiskt för oss. Att det ändå blivit så kan vi skylla på babylonierna och möjligen på det faktum att det går drygt 360 dygn på ett år.

Ett, av matematiska skäl och sedan 1700-talet, bättre vinkelmått är radianer (t.ex. blir vissa deriveringsregler enklare). Man utgår från en enhetscirkel och säger helt enkelt att en vinkel är lika många radianer som motvarande cirkelbåge är lång. Eftersom enhetscirkelns omkrets är $2 \pi$ så kommer alltså ett varv att utgöras av $2 \pi$ radianer.

Att växla mellan grader och radianer är en "bit kaka", eftersom

(11)
\begin{align} 1 \textrm{ grad} = \frac{2 \pi}{360} \textrm{ rad} = \frac{\pi}{180} \textrm{ rad} \end{align}

och

(12)
\begin{align} 1 \textrm{ rad} = \frac{180}{\pi} \textrm{ grader} \end{align}

Notera att man ofta utelämnar enheten radianer. Man talar om och skriver vinklar som t.ex. $\frac{\pi}{2}$ (vinkeln är alltså 90 grader).

Wildberger (min favorit) har vissa synpunkter på radianbegreppet. Första delen med synpunkter finns här

https://www.youtube.com/watch?v=j7bxL2HgZbk

Lös a-uppgifter efter behov samt 2214 (med radianer genomgående), 2215, 2217 och och 2221 (då ni också kan tänka på $\sin^{-1}(\sin x)$ och $\tan^{-1}(\tan x)$).

Cirkelsektorn och radianer (sid 72-73)

Formlerna här är så pass lätta att härleda att man kan göra detta varje gång och inte behöva lära sig något utantill.

Lös 2224, 2226, 2227, 2228, 2231 och 2233.

2.3 De trigonometriska funktionernas derivator

Derivatan av $\sin x \;$ och $\cos x \;$ (sid 74-76)

I detta avsnitt, och alltid när trigonometriska funktioner ska deriveras, förutsätts att vinkelenheter är radianer!

Detta avsnitt kan man hantera på två sätt. Antingen ett mycket omatematiskt men ändå tillräckligt för att räknas som godkänd, eller ett mer matematiskt där man försöker förstå varför det blir som det blir.

I det förstnämnda fallet lär man sig att

(13)
\begin{align} D(\sin x) = \cos x \textrm{ och } D(\cos x) = -\sin x \end{align}

Möjligen kan man övertyga sig om detta genom att kika på respektive graf och hur den lutar i olika punkter. Sedan tränar man reglerna till de sitter som berget!

Strävar man mot högre betyg är det alltså säkrast att försöka förstå. Först noterar man att derivatan av $\cos$ får man ganska enkelt (om man känner till kedjeregeln på sid 78-79, vilket ni snart gör) genom omskrivningar så svårigheten är att derivera $\sin$.

För att ta fram derivatan av $\sin$ har man nu inget annat val än att utgår från derivatans definition och försöka bestämma detta gränsvärde. På vägen i räkningarna nyttjar man additionsformlerna (se bok för dessa steg). Slutligen återstår ett par problematiska gränsvärden som måste bestämmas, nämligen

(14)
\begin{align} \lim_{h \to 0} \frac{\sin h}{h} \textrm{ och } \lim_{h \to 0} \frac{\cos h -1}{h} \end{align}

I boken troliggörs dessas värde numeriskt och på lektionen kommer det att troliggöras geometriskt i enhetscirkeln. Detta är också så nära ett riktigt bevis vi kan komma eftersom vi definerat sinus utifrån enhetscirkeln. Vill man ha vattentätare bevis får man definera sinus "algebraiskare".

Annan GeoGebraillustration: Här ser nu hur k-värdet till olika tangenter till sin(x) tycks "hamna på" cos(x). Så är också fallet men observera att denna illustration inte bevisar något.

Lös a-uppgifter efter behov, men strunta i 2305 och 2309, samt lös 2312, 2314, 2316, 2319, 2320.

Derivatan av sammansatta funktioner (78-79)

En sammansatt funktion har formen

(15)
\begin{equation} f(g(x)), \end{equation}

vilket i princip utläses som att man först "gör" funktionen g (den inre funktionen) på x:et och sedan funktionen f (den yttre funktionen) på g(x). Det blir kanske enklare med ett exempel. Betrakta funktionen $(x^2+1)^{10}$ där $g(x)=x^2+1$ är den inre funktionen och $f(u)=u^{10}$ är den yttre funktionen. Sätter vi in g(x) som u fås alltså den sammansatta funktionen

(16)
\begin{equation} f(g(x))=(x^2+1)^{10} \end{equation}

Sådana sammansättningar deriveras som följer:

(17)
\begin{align} (f(g(x)))' = f'(g(x)) \cdot g'(x) \end{align}

Lite löst kan man tolka det som yttre derivatan gånger den inre derivatan. I exemplet får vi

(18)
\begin{align} D((x^2+1)^{10})=10(x^2+1)^{9} \cdot 2x. \end{align}

Om man nu känner för att derivera $\cos x$ gör man omskrivningen $\cos x = \sin (\frac{\pi}{2}-x)$ och vips så överförs derivatan av $\cos$ till derivatan av $\sin$ och $\frac{\pi}{2}-x$ (minns att vinklar anges i radianer i deriveringssammanhang). Den som vill kan själv fylla i detaljerna.

Lös a-uppgifter efter behov och sedan 2329, 2330, 2332, 2333, 2336, 2337.

2.4 Tillämpningar och problemlösning

Ingen ny matematik, istället "textuppgifter" med stoff från främst 2.3. Ni kan kika på ett fåtal medan resten kan användas efter behov framöver som repetition.

Lös 2409, 2411, 2412 (med GeoGebra), 2415, 2420, 2421.

3.1 Derivator och deriveringsregler

Kort om derivator (sid 100-102)

Här gäller det att friska upp sina eventuella slumrande derivatakunskaper.

Lös a-uppgifter "i nödfall" (helst ska behövet vara noll) samt 3110, 3111, 3113, 3114 och eventuellt c-uppgiftern.

Derivatan av en produkt (sid 104-106)

Minns att summor och differenser får deriveras termvis, dvs

(19)
\begin{align} D(f+g)=D(f)+D(g),\, D(f-g)=D(f)-D(g) \end{align}

Leibniz, som inte var vem som helst precis, trodde i något ögonblick att produkter kunde deriveras faktorvis. Testa att "derivera" $f(x)=x^2=x \cdot x$ på detta sätt, och se att det inte blir $2x$. Efter lite eftertanke och kanske resonemang som utgick från derivatans definition insåg Leibniz att följande fungerar;

(20)
\begin{align} D(f \cdot g) = D(f) \cdot g + f \cdot D(g). \end{align}

Ni kan vänta med att tänka igenom "bevisen" (metod 1 och 2 på sida 104-105) och först lösa ett antal uppgifter där ni använder regeln.

Här finns en "deriverare" som också förklarar stegen. Använd gärna vi inlärning, men se sedan till att ni kan utföra för egen maskin.

Lös 3119, 3120, 3123, 3126, 3127, 3128, 3130, 3131.

Derivatan av en kvot (sid 108-109)

Observera att jag använder den praktiska beteckningen $D$ för derivata, dvs $D(f)=f'$. Eftersom det finns en "regel" för att derivera produkter är det inte otänkbart att det finns en "regel" också för kvoter. Här kommer den:

(21)
\begin{align} D \left( \frac{f}{g} \right) = \frac{D(f)\cdot g - f \cdot D(g)}{g^2}. \end{align}

Bokens bevis bygger på produktregel och kedjeregel. Ni måste kunna använda regeln även om ni inte har koll på beviset. Så träna!

Lös 3136, 3137, 3138, 3142, 3144.

Exponential- och logaritmfunktioner (110-112)

Här illustreras en trevlig ide. Nämligen att om man känner till derivatan av en funktion så kan man bestämma derivatan till den inversa funktionen ("motsatsfunktionen"). Exempel på inversa funktioner är $f(x) = x^2$ och $g(x)=\sqrt{x}$. Den ena funktionen ogör den andra, dvs $(\sqrt{x})^2 = x$ och $\sqrt{x^2} = x$, i alla fall om $x \geq 0$.

Nu råkar vi kunna derivera båda ovanstående funktioner så ett intressantare exempel är $f(x)=e^x$ och $g(x)=\ln x$ som är varandras inverser. Som boken visar i exempel 2 får man att

(22)
\begin{align} D(\ln x) = \dfrac{1}{x} \end{align}

med hjälp av kedjeregeln och derivatan av $e^x$. Denna derivata programmerar man sedan in i skallen och tränar användning på.

Lös 3149, 3151, 3152cd, 3153a, 3155 och eventuellt 3158cd, 3161 (görs på lektion men tänk gärna igenom), 3164, 3165. En del av dessa uppgifter är nog ganska svåra.

Samband mellan förändringshastigheter (sid 113-115)

Detta är i princip användning av kedjeregeln, fast man måste hantera "okända" funktioner i sin derivering. Momentet återkommer i Matematik 5 och vi gör ett urval av uppgifter nu.

Ett exempel (lite krystat och där notationen inte är exakt som boken): Arean av en kvadrat ökar med 5 $cm^2/s$. Hur fort ökar sidlängden i det ögonblick ($t = t_0$) då sidan är 10 cm? Vi vet (såklart) att

(23)
\begin{equation} A(t)=s(t)^2 \end{equation}

Eftersom det efterfrågas hastighet deriverar vi ovanstående med avseende på t och får

(24)
\begin{align} A'(t)=2\cdot s(t) \cdot s'(t) \end{align}

Observera användningen av kedjeregeln då högerledet deriveras. Insättning av kända värden ger nu

(25)
\begin{align} 5=2 \cdot 10 \cdot s'(t_0) \end{align}

ur vilket $s'(t_0)$ enkelt kan bestämmas.

Principen är alltså att man tecknar ett samband för storheter (som var och en t.ex. beror på tiden). Detta samband deriveras sedan och man erhåller ett samband mellan motsvarande derivator/förändringshastigheter.

Observera att boken använder ett alternativt skrivsätt för derivator, nämligen

(26)
\begin{align} A'(t)=\frac{dA}{dt}, \, s'(t)=\frac{ds}{dt}, A'(s)=\frac{dA}{ds} \end{align}

I exemplet ovan kan kedjeregeln alltså formuleras

(27)
\begin{align} \frac{dA}{dt} = \frac{dA}{ds} \cdot \frac{ds}{dt} \end{align}

Lös 3171, 3173, 3177, 3178.

3.2 Grafer

Grafer och derivator (sid 116-119)

Detta har ni i princip redan gjort i Ma3c. Det handlar om att använda derivatan för att studera funktionsgrafer och bestämma största/minsta värde. Det enda nya är att ni nu kan fler funktioner. Kom ihåg att man behöver avgöra om ett visst värde är max eller min, t.ex. genom att studera andraderivatans tecken eller genom att göra en teckenstudie av derivatan. Det räcker inte att påstå att derivatan är noll.

Lös 3208, 3209 (rita också i GeoGebra), 3211, 3213 (rita också i GeoGebra), 3214, 3215. Den sista är svår. I facit finns halvlösning. Kika där om det krisar.

Olika typer av grafer (sid 120-123)

Definitionsmängd och värdemängd bör vara bekant, kontinuerlig betyder (lite slarvigt) att funktionsgrafen hänger ihop (där den är definierad, något som boken slarvar med) och deriverbar (återigen lite slarvigt) att grafen inte har några hörn.

Bokens Exempel 1, och flera av uppgifterna, är delvis tveksamma/fel. För de funktioner i Exempel 1 som inte är definierade för $x=0$ är det ingen mening att prata om kontinuitet och deriverbarhet där. I exempel 2 (absolutbeloppet) är det korrekt eftersom funktionen är definierad för $x=0$.

Som kuriosa kan nämnas Weierstassfunktionen som är kontinuerlig (överallt) men inte deriverbar någonstans. Lite slarvigare kan man säga att grafen hänger ihop men varje punkt på grafen är ett "hörn", eller snarare saknar tangent. Här https://www.geogebra.org/m/DKAhPxX2 kan ni se hur den konstrueras.

Lös 3219, 3221, 3225, 3227, 3230, 3231.

Kurvor och asymptoter (sid 125-127)

Asymptoter är användbara när man ska skissa utseendet hos en graf, eller mer allmänt vill studera beteendet hos en funktion. Man försöker då approximera funktionen med räta linjer "långt bort från origo". Ett enkelt exempel är grafen till $y=1/x$ som har två asymptoter, nämligen x-axeln som grafen närmar sig då $|x|$ stort och y-axeln som grafen närmar sig då $|x|$ litet.

Man "letar" efter asymptoter i punkter där funktionen inte är definierad och "långt bort" längs x-axeln.

Lös 3234abc, 3235 (med räknare eller GeoGebra), 3237, 3238, 3239, 3242, 3244, 3245.

3.3 Differentialekvationer

Begreppet differentialekvation (sid 128-129)

Med en ekvation menas ett algebraiskt samband mellan tal, där det ingår ett okänt tal, som ofta ska bestämmas, t.ex.

(28)
\begin{equation} 2x+3=0 \end{equation}

En differentialekvation är ett algebraiskt samband mellan funktioner, där det ingår en okänd funktion och dess derivator, t.ex.

(29)
\begin{equation} 2y-y'=0 \end{equation}

Att lösa differentialekvationen betyder att bestämma funktionen y. I fallet ovan ser man kanske att t.ex. $y=e^{2x}$ fungerar (men det finns fler).

Skälet till att diffentialekvationer är intressanta också för en icke-matematiker är att många naturvetenskapliga modeller blir just differentialekvationer. Ett intressant exempel vars modellering och lösning ligger långt utanför gymnasiekursen är brachistochrone-kurvan. Som vanligt har Newton ett finger med i spelet!

I Matematik 5 blir det lite mer om differentialekvationer.

Lös 3302, 3305, 3306, 3309, 3310.

Differentialekvationer och matematiska modeller (130-131)

Här finns ett antal tillämpade problemställningar. Det är ingen ny matte så det räcker att göra några, fast ordentligt.

Lös 3314, 3316, 3319, 3322, 3325 och 3327.

3.4 Integraler

Integraler och primitiva funktioner (sid 134-137)

I en viss mening är nästan hela avsnitt 3.4 en repetition av det som gjorts om integraler och primitiva funktioner i Matematik 3c. Det som bör kännas igen är att primitiv funktion är "baklängesderivata", att man kan använda primitiva funktioner för att räkna ut integraler och att integraler kan tolkas som area. Det mesta som är nytt är att det finns en hel räcka med nya typer av funktioner att utgå ifrån.

Notera att integral definieras (nästan) som en oändlig summa av areor av oändligt många oändligt smala rektanglar. Ganska komplicerat med andra ord. Det fina i kråksången är att analysens huvudsats säger att man ganska enkelt kan beräkna integraler med insättning av värden i primitiv funktion. Men skilj alltså på vad som är definition och vad som är en sats.

Lös a-uppgifter som innehåller sin eller cos (som uppvärmning), sedan 3410bc, 3412, 3414, 3415.

Grafiska metoder (sid 138-141)

Ibland är det svårt/omöjligt attt bestämma primitiva funktioner. Då kan man utifrån definitionen beräkna närmevärden till integraler med t.ex. rektangelmetod, trapetsmetod eller över- och undersumma. Har man förstått definitionen så bör detta var ganska lätt att inse. Sedan är det en annan sak att räkningarna är tråkiga att utföra för hand.

Här https://www.geogebra.org/m/v75ByEJ6 finns en GeoGebrakonstruktion som illustrerar de olika varianterna och också sköter räkningarna.

Lös 3420, 3422, 3423 och 3427 (den sista helt med GeoGebra och approximativt).

Areor mellan kurvor (sid 142-145)

Om grafen till funktionen $y=f(x)$ ligger över x-axeln i intervallet $a \leq x \leq b$ kan integralen

(30)
\begin{align} \int_{a}^{b} f(x) dx \end{align}

tolkas som arean mellan grafen och x-axeln. Ett alternativt sätt att tolka integralen är genom omskrivningen

(31)
\begin{align} \int_{a}^{b} (f(x)-0) dx \end{align}

och tolkningen som area mellan den övre grafen $y=f(x)$ och den undre $y=0$.

Mer allmänt kan

(32)
\begin{align} \int_{a}^{b} (f(x)-g(x)) dx \end{align}

tolkas som arean mellan den "övre" funktionen $y=f(x)$ och den "undre" $y=g(x)$. Tekniken för att beräkna dessa integraler är som tidigare, fast man förenklar gärna integranden $f(x)-g(x)$ först, innan man t.ex. bestämmer primitiv.

Lös a-uppgifter efter behov , 3439, 3441, 3445 och 3446.

Integraler och areor (sid 146-149)

Om funktionsgrafen ligger över x-axeln i ett intervall $a \leq x \leq b$ kan integralen

(33)
\begin{align} \int_{a}^{b} f(x) dx \end{align}

tolkas som arean av området mellan grafen och x-axeln.

Om däremot grafen ligger under x-axeln anger integralen "arean med minustecken". Det beror på att samtliga värden $f(x)\Delta x$ i Riemannsumman blir negativa ($f(x)$ är ju negativt).

Önskar man beräkna arean av ett område som ligger både över och under x-axeln får man alltså dela upp integralen i lämpliga delar och hålla koll på tecken. En självklar kontroll man gör är att man inte får ett negativt värde som area, det är ju orimligt.

Lös a-uppgifter efter behov 3453, 3455, 3457, 3460, 3461.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License