matematik-2c-vt17:detaljplan

1.1 1.2 1.3 2.1 2.2 2.3 2.4 3.1 3.2 3.3 4.1 4.2 4.3 4.4

1.1 Repetition av algebra och funktioner

Räkna med algebraiska uttryck (sid 8-10)

Ett sätt att se på matematik är som "ett språk med grammatik", som i sin tur är särskilt användbart för att lösa många problem och modellera verkliga situationer. Man måste alltså lära sig och behärska "det matematiska språket", vilket svarar ungefär mot just räkning med algebraiska uttryck. Det innebär såklart ett visst mått av förståelse men också mängdträning (underskatta inte behovet av detta även om det är halvsegt).

De "grammatiska" reglerna har fina namn (kommutativa …). Det kan vara praktisk att känna till namnen (framför allt längre fram i ert matteliv) men viktigast är såklart att kunna använda reglerna.

Lös uppgifter efter behov, t.ex. en på varje bland 1103-1106 och sedan b- och c-uppgifterna.

Ekvationer och omskrivning av formler (sid 11-13)

Det är väsentligt att kunna uttrycka sig korrekt när man pratar om matematik, inte minst för att andra inte ska missuppfatta. De flesta begreppen i matematik är väldefinierade och det finns inga oklarheter. Emellertid är det inte helt klart vad som avses med och skiljer mellan uttryck, ekvation och formel. I boken på sida 11 ges en rimlig förklaring.

Ekvationer löser man genom att (enligt regelverket) manipulera uttryck på ömse sidor av ett likhetstecken på ett sådant sätt att variabeln kommer ensam på en sida och alla numeriska värden på andra. Ibland är det ganska lätt:

(1)
\begin{align} 2x+1 = 5 \Leftrightarrow 2x = 4 \textrm{ (dra bort ett på båda sidorna) } \Leftrightarrow x=2 \textrm{ (dela båda sidor med två) } \end{align}

Ibland blir det ganska svårt, se lösningen till tredjegradsekvationen (ekvationen ser ju inte så läskig ut)

(2)
\begin{equation} x^3-6x+1=0 \end{equation}

i Wolfram Alpha. Inget man snyter ur näsan precis och heller inget ni behöver bekymra er om i Ma2c. Men det kan vara intressant att veta att det inte alltid är så lätt (eller faktiskt ens är möjligt) att lösa vissa ekvationer.

Lös en deluppgift bland 1115-1120, 1126, 1127 samt hela 1122 och 1124. Om detta går bra ger man sig sedan i kast med b- och c-uppgifterna, och löser efter ambitionsnivå. Känner man sig osäker gör man fler a-uppgifter.

Funktionsbegreppet (sid 14-17)

Om man ska vara någorlunda korrekt så har en funktion inte nödvändigtvis något med tal att göra, en funktion är "en regel" som till varje element i en given indatamängd (definitionsmängd) ordnar exakt ett element i en utdatamängd (värdemängd, eller målmängd om man ska vara helt korrekt). T.ex. skulle "regeln" som till varje elev i NA16a ordnar dennes favoritmaträtt (förutsatt att man har en sådan favoriträtt) vara en funktion. Om vi kallar funktionen för f så anger t.ex. f(August)=leverkorv att August tycker allra bäst om leverkorv. f(Jöns) fungerar däremot inte eftersom det inte finns någon Jöns i NA16a, som alltså är definitionsmängden. Denna funktion är emellertid inte så "matematisk" och det enda sättet att presentera hela funktionen är att skriva upp en tabell med alla elever och vars och ens favoritkäk. I Ma2c håller vi oss dock till mer "normala" funktioner som blandar in tal.

Ett praktiskt sätt att presentera funktioner är med en formel. Betrakta t.ex. f(x)=2x. Här är definitionsmängden underförstådd som samtliga tal och utdatan fås helt enkelt genom att indatan multipliceras med 2, t.ex. $f(3)=2 \cdot 3 = 6$. Denna funktion kan också presenteras (i alla fall delvis) med en värdetabell eller med en graf (se boken sid 14 där varianterna beskrivs).

Notationen $f(x)=2x$ är mycket praktisk men också möjlig att missförstå. Väsentligt är att notera att x är en "dummy". Man kan presentera samma funktion som

(3)
\begin{align} f(t)=2t \textrm{ eller } f(\square)=2 \cdot \square \end{align}

där man i det sistnämnda fallet kan peta in vad som helst i rutan. Alltså får man t.ex.

(4)
\begin{align} & f(w)=2w\\ & f(x^2)=2x^2\\ & f(x+1)=2(x+1)=2x+2\\ & f(f(x))=2f(x)=2(2x)=4x, \textrm{ här "kör" man alltså f två gånger efter varandra} \end{align}

Lös uppgifter efter behov, men ögna igenom samtliga. 1150-1151 kan tänkas diskuteras vid tavlan så har man hög ambitionsnivå undviker man dem inte.

1.2 Räta linjens ekvation

Inledning (20-22)

En rät linje (som inte är vertikal!) kan skrivas på formen

(5)
\begin{equation} y=kx+m \end{equation}

för givna tal k och m. Kolla själv in graferna i boken eller (ännu hellre) ladda ner GeoGebra här GeoGebra och undersök själva.

Lös varannan, t.ex. uddanumrerade.

En formel för linjens lutning (sid 23-26)

Givet två punkter finns exakt en rät linje som går genom dessa. För att bestämma linjens ekvation på formen

(6)
\begin{equation} y=kx+m \end{equation}

är det oftast enklast att börja med k-värdet, genom

(7)
\begin{align} k=\frac{\Delta y}{\Delta x} = \frac{\textrm{ändring i y-led}}{\textrm{ändring i x-led}} \end{align}

När väl k är bestämt sätter man in en punkt (vilken som helst) i linjen ekvation och räknar ut m.

Anders Karlsson (mattelärare vi Ållebergsgymnasiet i Falköping) har lagt upp en radda YouTubeklipp om olika delar av gymnasiematematiken. Kolla gärna in!

Matteskolan: Rita linje från ekv. y=kx+m, "trappstegsmetoden"

Lös, eller ha koll på, samtliga a-uppgifter. Lös dessutom 1226, 1227a, 1229, 1230 samt 1231 och de båda c-uppgifterna om man har högre ambition.

Parallella och vinkelräta linjer (sid 28)

Att två linjer är parallella precis om de har samma lutning och dämed samma k-värde är närmast självklart. Sambandet mellan lutningarna hos två vinkelräta linjer kräver lite eftertanke. Som ni ser i boken så kan man illustrera det genom att rotera en lämplig triangel 90 grader och hålla koll på vad som händer med sidlängderna.
"Extraläraren" Anders har några instruktiva YouTube-klipp

Matteskolan: Vinkelräta linjer, "k-form", ex 1
Matteskolan: Vinkelräta linjer, "k-form", ex 2
Matteskolan: Parallella linjer på allmän form, härledning och exempel

Lös samtliga uppgifter.

k-form och enpunktsform (sid 29-31)

Boken presenterar två metoder för att bestämma linjens ekvation utifrån k-värdet och en punkt på linjen. Det räcker att behärska den ena. I själva verket kan man säga att metoderna är två sidor av samma mynt.

Notera att de två c-uppgifterna 1257 och 1258 finns lösta här; Lösta uppgifter. Efter önskemål fylls det på med lösningar av de lite svårare problemen (som inte hinner behandlas på tavlan).

Lös a-uppgifter efter behov/till det "sitter", 1249, 1250, 1254, 1256 samt 1257 och 1258 om man har högre betygsambition.

Linjära modeller (sid 33-35)

Ingen ny matematik här. Det handlar om att koppla sin kunskap om räta linjer och deras ekvationer till tillämpade problem.

Lös 1262, 1263, 1266, 1268, 1270, 1271, 1273.

Mer om räta linjer (sid 38-40)

Man kan ju tycka att det kan räcka med att presentera linjers ekvation på s.k. k-form:

(8)
\begin{equation} y=kx+m. \end{equation}

Särskilt lämplig är denna form då man ska rita grafen i ett koordinatsystem. I andra sammanhang kan det dock vara bättre med den så kallade allmänna formen:

(9)
\begin{equation} Ax+By+C=0. \end{equation}

Ett skäl är att man också kan uttrycka vertikala linjer på denna form (tag B=0). Senare i livet kanske ni stöter på problem i högre dimensioner (t.ex. plan i 3 dimensioner). Även då är ofta den allmänna formen att föredra eftersom den är "symmetrisk".

Matteskolan: Räta linjens ekv. allmän form

Lös 1279ab, 1280, 1281cd, 1284, 1285ab, 1287, 1289, 1291 samt 1293 och 1294 om man har högre ambition.

Linjär anpassning (sid 41-42)

Här handlar det om att, på bästa sätt (vilket det nu är), anpassa en rät linje efter ett antal punkter. Ni kommer att stöta på detta "problem" i tillämpade ämnen då ni gjort en massa mätningar i en som ni misstänker linjär modell.

På sida 41 ser ni hur man "väljer" sin bästa linje. Man mäter avståndet från linjen till punkterna i y-led, kvadrerar dessa avstånd och väljer linje så att summan av dessa kvadrater blir minimal. Varför man gör på detta sätt och hur sedan räkningarna går till ligger utanför kursens ramar (ni får reda på hur det funkar i en kurs i Linjär algebra t.ex.). Vi nöjer oss istället med att utföra den linjära anpassningen med räknare och GeoGebra som laddas ner här; GeoGebra. På lektionen får ni reda på hur det fungerar. Ni kan också kolla in Youtube-klippet nedan, som iofs är till en äldre GeoGebraversion. Att göra regression på räknaren är såklart mindre instruktivt, så det låter vi bli!

Youtube: regressions

Lös 1297, 1298 och eventuellt 1299 med GeoGebra eller (om man gillar självplågeri) räknedosa.

1.3 Linjära ekvationssystem

Grafisk lösning (sid 43-45)

Linjära ekvationssystem är vad det låter som, ett antal (två här) linjära ekvationer med ett antal obekanta variabler (som ofta ska bestämmas). Systemen kan lösas såväl grafiskt som algebraiskt, och i första avsnittet är det fråga om just grafisk lösning. Var och en av de linjära ekvationerna i systemet svarar grafisk mot en linje, som man ritar. Att sedan lösa ekvationssystemet betyder att man ska hitta x- och y-värden (ofta heter variablerna just x och y men det går så klart bra med andra) som uppfyller ekvationerna i systemet och grafiskt motsvarar detta punkter som ligger på båda linjerna, dvs. skärningspunkter. Man läser helt enkelt av denna/dessa.

Lös uppgifter efter behov, tills ni har koll. Det är fritt fram med GeoGebra men se till att ni kan rita för hand om ni måste.

Substitutionsmetod (sid 46-47), additionsmetod (48-49)

Detta är två olika metoder för att lösa ekvationssystem algebraiskt (och exakt). I princip räcker det att ni behärskar den ena. Om man stöter på större ekvationssystem är nog additionsmetoden att föredra men för mindre system är substitutionsmetoden lika bra och kanske begripligare. Lös någon uppgift med vardera sort, men välj sedan den metod ni tycker är bäst.

Kolla gärna in Anders Karlsson. Det han kallar elimination är det som boken kallar additionsmetod.

Matteskolan: Linjära ekvationssystem, substitution, exempel
Matteskolan: Linjära ekvationssystem, elimination, exempel

Lös på sida 47: (med substitutionsmetod), 1317cd, 1318, 1321b, 1323, 1325 och eventuellt 1326.
Lös på sida 49: (med additionsmetod), 1330b, 1333b, 1335, 1336c, 1338 och eventuellt 1340.

Några speciella ekvationssystem (sid 50-51)

Vad boken menar med ett speciellt ekvationssystem verkar oklart, men själva presentationen av de olika fall som kan inträffa (på sid 50) är bra. Tänk efter så att ni förstår "sambandet" mellan den algebraiska lösningen och den grafiska tolkningen.

Lös a-uppgifterna, 1344, 1345 och eventuellt 1349 (rita gärna denna i GeoGebra också).

Ekvationssystem med tre obekanta (sid 52-53)

Avsnittet är inte så upphetsande, man lägger till en ekvation och en obekant i ekvationssystemet. Lösningsmetoden är dock densamma. Man löser ut en "bokstav"/obekant i en rad, substituerar i de båda andra och vips har man ett system med två ekvationer och två obekanta. Detta löses som innan. Det alltså inte så svårt i princip men det blir ganska mycket räkningar så man får vara lite noggrann.

Det går utmärkt att göra geometriska tolkningar också av dessa större ekvationssystem, men det ligger utanför denna kursens ramar. I en framtida kurs i Linjär algebra kommer ni att se hur det hänger ihop.

Lös 1351c, 1352c, 1353, 1354, 1355 och eventuellt 1358.

Tillämpningar och problemlösning (sid 54-56)

Ingen ny matematik här. Däremot gäller det oftast att översätta svenska till matematiska (här snickra och lösa ekvationssystem). Några tips/måsten

  • om ni själva inför beteckningar/variabler så måste dessa förklaras.
  • även om ni i vissa fall kan göra en snabb och fiffig huvudräkningslösning, undvik det här eftersom poängen är att träna just organiserad och metodisk lösningsteknik. Och ibland blir fiffiga lösningar korrekta men svåra att begripa/följa.

Lös 1362, 1364, 1365, 1367, 1369, 1371, 1374, 1375.

2.1 Polynom

Vad är ett polynom, räkna med polynom (sid 72-74)

Varför bör man veta vad ett polynom är? Det är såklart praktiskt om man i ett ord kan fånga vissa typiska och intressanta egenskaper, och dessutom använda ett ord som alla (i hela världen) förstår. Det underlättar och effektiviserar kommunikation. Ni kommer också att stöta på metoder för t.ex. ekvationslösning och derivering. För polynom gäller vissa "regler" och texten inleds ofta med "Om p(x) är ett polynom så gäller att …". Om man inte har ett polynom är det inte säkert "regeln" fungerar så det är säkrast att ha full koll på polynombegreppet. Här kommer det!

Potenser av x, med icke-negativa heltal i exponenten, är

$$x^0=1, x,x^2, x^3, x^4, \ldots$$

Om man bildar summor och differenser av sådana x-potenser får man polynom. T.ex. $x+1, 2x^2-3x+7, x^8-6x^7+x^5-x^3+2x-8.$

Graden på den "högsta" förekommande x-potensen anger polynomets grad. I raden ovan är det alltså frågan om polynom av grad ett, två och åtta. Observera att polynomet $$x-2x^2+1$$ är av grad två. Man måste alltså lokalisera högsta x-potensen.

Talen framför x-potenserna kallas koefficienter. I polynomet $2x^2-3x+7$ är koefficienten för $x^2$-termen 2, koefficienten för x-termen -3 och konstanten 7.

Man kallar ofta polynomen för p(x), så t.ex. $p(x)= 2x^2-3x+7$. Om vi vill beräkna värdet av polynomet för t.ex. x=2 ersätter vi helt enkelt x med 2 i uttrycket och skriver

$$p(2)=2 \cdot 2^2-3 \cdot 2 +7 =9.$$

Själva räknandet med polynom är inget nytt.

Lös uppgifter på sida 74 efter behov. En del känns nog igen från tidigare.

Konjugat och kvadreringsregler (sid 76-78), Faktorisera (sid 79-80)

Vissa speciella ''parentesmultiplikationer" kan man snabba upp med reglerna i rubriken. Det är inget konstigt och råkar man glömma är det bara att utföra "ihopmultiplikationen". Vi har t.ex.

$$(a+b)(a-b)=a^2-ab+ba-b^2 = a^2-b^2$$

Sambandet

$$(a+b)(a-b)= a^2-b^2$$

kallas konjugatregeln och är värt att lägga på minnet. Kvadreringsregeln (finns egentligen bara en!) säger att

$$(a+b)^2=a^2+2ab+b^2 $$

Om b väljs negativt får man bokens andra kvadreringsregel.

Att använda reglerna åt ena hållet är lätt. Lite svårare blir det om man vill rekonstruera parenteserna. T.ex är faktorisering av

$$4x^2-12xy+9y^2$$

inte så lätt. Med lite eftertanke och vana inser man kanske att

$$4x^2-12xy+9y^2 = (2x-3y)^2.$$

Att gå åt vänster i likheten ovan är ganska lätt, att gå åt höger är svårare.

Lös uppgifter efter behov på sida 78. En ide är att göra några a-uppgifter sedan hoppa till b och se om man klarar dessa. I så fall behöver man inte gå tillbaka. Lös uppgifter efter behov också på sida 80, fast här bör nog de flesta göra de flesta a-uppgifterna.

2.2 Andragradsekvationer

Enkla andragradsekvationer (sid 82-83)

Lös 2202, 2203a,c, 2204, 2205, 2206ab, 2207, 2208, 2209.

Kvadratkomplettering (sid 84-85)

Lös 2212a, 2213a, 2215b, 2216, 2218, 2219, 2220.

En lösningsformel (sid 86-88)

2225ab, 2228, 2229, 2233bc, 2234, 2235, 2238

Tillämpningar och problemlösning (sid 90-91)

2242, 2244, 2245, 2246, 2247, 2248

Mer om ekvationer (sid 94-97)

På dessa sidor förekommer några "varianter" av ekvationer, huvudsakligen rotekvationer och ekvationer som man löser med fiffig substitution.

Vid lösning av rotekvation behöver man nästan alltid "kvadrera" bort roten vid lämpligt tillfälle. Då måste man ha klart för sig att det samtidigt kan dyka upp falska lösningar (dock kan inga lösningar försvinna). För att se om man fått några falska lösningar kontrollerar man helt enkelt de lösningar man får genom insättning i den ursprungliga ekvationen. De lösningar som stämmer är korrekta, de andra förkastas.

Genom substitution kan man återföra ekvationer som kanske ser lite halvläskiga ut på sådana som man känner igen. Betrakta t.ex.

(10)
\begin{equation} (x^2+5)^2-15(x^2+5)+54 =0 \end{equation}

Det är iofs en fjärdegradsekvation men man noterar att varje gång x:et förekommer så förekommer det i "paketet" $x^2+5$. Aha, vi ersätter $x^2+5$ med t och får då

(11)
\begin{equation} t^2-15t+54 =0 \end{equation}

Här är det en smal sak att bestämma t. Sedan använder man sambandet $t=x^2+5$ för att till sist bestämma x:en.

Lös 2252cd, 2254 (läs av i bokens figur eller rita i GeoGebra), 2257 (b med GeoGebra), 2258b, 2260bc samt eventuellt 2262c, 2263a, 2264b och 2265b.

Komplexa tal - en introduktion (98-100)

Komplexa tal är mycket användbara såväl inom matematik som inom tillämpningar. Matematiken "runt" de komplexa talen är också oerhört vacker (enligt mig). Inget av detta kan illustreras på ett par sidor så istället blir det fråga om att räkna på som vanligt med tillägget att vi hittar på att $\sqrt{-1}$ är ett acceptabelt tal, som vi kallar i. Ekvationen

(12)
\begin{equation} z^2-4z+13=0 \end{equation}

har med pq-formel lösningarna (formeln fungerar som vanligt)

(13)
\begin{align} z=2 \pm \sqrt{-9} = 2 \pm \sqrt{9} \cdot \sqrt{-1} = 2 \pm 3i \end{align}

om vi tillåter talet i.

Tal på formen $a+bi$ kallas komplexa tal och man räknar med dem precis som vanligt med tillägget att $i^2 = -1$, dvs när det dyker upp $i^2$ kan detta ersättas med -1. I $a+bi$ kallas a för realdelen och b för imaginärdelen. Man kan representera komplexa med punkter i ett koordinatsystem (komplext talplan), se sid 99 för en illustration.

Lös 2268, 2269, 2270cd, 2271c, 2272, 2273b och 2274.

2.3 Andragradsfunktioner

Andragradsfunktionens graf, största och minsta värde (sid 102-109)

Här handlar det om att begripa sig på grafen till andragradsfunktionen $y=f(x)=ax^2+bx+c$ och vad detta har att göra med t.ex. tidigare lösning av andragradsekvationer.

Vill man ha en extra tavel genomgångar rekommenderas nedanstående YouTubeklipp med Anders Karlsson.

Matteskolan: Andragradsfunktionens graf, inledning
Matteskolan: Andragradsfunktioner, kvadratkomplettering
Matteskolan: Andragradsfunktioner: symmetrilinje och max eller min
Matteskolan: Andragradsfunktionens graf, forts.

Lös på a-nivå (görs av alla): 2303, 2304, 2306, 2308, 2316, 2317, 2320, på b/c-nivå (görs av de som önskar, vilket bör vara det flesta): 2309b, 2311, 2313, 2322, 2324, 2327, 2330, 2332

Tillämpningar (sid 110-112)

Ingen ny matematik, istället läsa text, "matematisera" densamma och använda tidigare kunskaper för lösning.

Lös 2334, 2335, 2337 och (eller) 2338, 2340, 2342.

2.4 Exponentialfunktioner och logaritmer

Potenser och potensekvationer (sid 114-115)

Det mesta bör vara känt från Ma1c, även om problemen kanske är lite svårare.

Lös uppgifter efter behov. Ni är klara när ni känner er säkra på potenslagarna som ni var när ni var som bäst under Ma1c.

Potens- och exponentialfunktion (sid 116-117)

Också detta ni till stor del känna igen från höstens kurs. Det är viktigt att ni kan skilja på

(14)
\begin{align} \textrm{Potensfunktion: } f(x) = C \cdot x^a \end{align}

där variabeln sitter i basen och

(15)
\begin{align} \textrm{Exponentialfunktion: } f(x)= C \cdot a^x \end{align}

där variabeln sitter i exponenten.

Någon uppgift ska lösas grafiskt. Det görs bäst med GeoGebra eller räknedosa.

Lös 2420, 2422, 2423 och eventuellt 2426 och 2429 (löses med GeoGebra (el räknare i nödfall)).

Exponentialekvationer och logaritmer (sid 118-120)

Om man kan/förstår defintionen av logaritm så blir det mesta enkelt (mindre svårt) och logiskt.

Definition: $\lg x$ är det tal som 10 ska upphöjas med för att man ska få x. Man har de synonyma uttrycken: $\lg x = \log x = ^{10}\log x = \log_{10} x$.

Att man ibland behöver skriva ut 10:an i logaritmen beror på att man kan ha logaritmer i olika baser. Mer om detta senare.

Vi har t.ex. $\lg 100 = 2$ ty $10^2 =100$ och $\lg 0,1=-1$ ty $10^{-1} = 0,1$. Man kan också tänka sig $\lg 20$ som är det tal som 10 ska upphöjas med för att bli 20. Att det finns ett sådant tal (mellan 1 och 2) känns tämligen klart, men det är inte så lätt att bestämma. Räknaren är "programmerad" för att räkna ut detta (hur är överkurs), så några knapptryckningar ger $\lg 20 \approx 1,30$ ty $10^{1,30} \approx 20$.

Matteskolan: Logaritmer, introduktion
En logaritmtabell

Lös samtliga a-uppgifter, 2444 och eventuellt 2446, 2447.

Logaritmlagar (sid 121-122)

Eftersom logaritmer har att gör med expontenter/potenser så kommer det att finnas en logaritmlag för varje potenslag. Följande gäller

(16)
\begin{array} {l} \lg (A \cdot B) = \lg A + \lg B\\ \lg \frac{A}{B} = \lg A - \lg B\\ \lg A^y=y \cdot \lg A \end{array}

Observera att det INTE är så att $\lg(A+B)$ är lika med $\lg A+ \lg B$ eller $\lg A \cdot \lg B$. Glöm aldrig att komma ihåg det!

Matteskolan: Logaritmer, räkneregler del 2
Matteskolan: Logaritmer, tre enkla exempel

Lös a-uppgifter efter behov, 2457, 2458, 2459 och eventuellt 2460c och 2461b, och ännu mer eventuellt 2463 (svår).

Logaritmer med olika baser (sid 123)

Inte så viktigt avsnitt, men man kan göra några uppgifter för att förstärka förståelsen för logaritmens definition och för att få extra träning på logaritmlagarna. Dessa lagar är samma i varje bas.

Lös a-uppgifterna, skippa resten.

Tillämpningar på exponentialekvationer (sid 125-129)

Ökning och minskning som sker med samma procent (andel) per tidsenhet beskrivs med exponentialfunktioner. T.ex beskriver

(17)
\begin{align} H(t) = H_0 \cdot (1/2)^{\frac{t}{5780}} \end{align}

halten av kol14, t år efter det att halten var $H_0$ (ursprungshalten).

I uttrycket ovan är alltså halten exponentiellt avtagande med tiden och halveringstiden är 5780 år. Det ser man genom att sätta in t=5780 vilket ger en faktor 1/2. Anm. man kan tänka sig att använda en annan bas än 1/2, men när det handlar om halveringstider är denna bas mest praktisk.

Om man vill räkna ut halten vid en viss tidpunkt är det bara att stoppa in den aktuella tiden i formeln och slå på räknaren. Om man istället har halten given stoppar man in denna vid $H(t)$ och löser ekvationen (löser ut t). Detta inblandar bland annat logaritmräkningar.

Matteskolan: Exponentialekvationer, tre exempel

Lös 2475, 2478, 2479, 2480, 2481, 2483, 2486, samt C-uppgifter efter ork och ambition (2491 brukar uppfattas som särskilt knepig). Gör du C-uppgifter kan du hoppa över några av de rekommenderade a- och b-uppgifterna. Lösningsskisser på 2488-91 finns här, men kolla inte innan ni gjort ett seriöst försök.

Mer om grafer (sid 132-133)

Precis som rubriken anger så ska man utgå från grafer och snickra uttryck. Det handlar om linjära funktioner, andragradsfunktioner och exponentialfunktioner. I vissa fall är sambandet mellan faktorer till polynom och dess nollställe användbart.

I uppgift 2497 noterar man att grafen tangerar x-axeln (där y alltså är 0). Vad kan man då säga om funktionens nollställen?

Lös a-uppgifterna och b-och c-uppgifter efter ambitionsnivå.

3.1 Vinklar

Inledning, yttervinkelsatsen (sid 148-151)

Läs inledningen själva, det dyker upp ett antal begrepp/definitioner som man får lära sig utantill. För att sedan lösa uppgifterna på sida 149 räcker det att känna till vinkelsumman i en triangel och ha lite sunt förnuft.

Yttervinkelsatsen är inte mycket till sats, men ni kan nu spana in beviset på sida 150.

Lös uppgifter efter behov, rimligen inte så många. 3120 är lite "rolig". Kolla inte i facit för snabbt.

Randvinklar och medelpunktsvinklar (sid 153-156)

Det inleds med några begrepp på sida 153. Dessa gör man bäst i att lära sig. Man kan ju tänka ut bevis av satser och lösningar på uppgifter men begrepp och definitioner får man memorera.

Randvinkelsatsen är, till skillnad från yttervinkelsatsen, inte helt trivial. Man behöver rita en kritisk hjälplinje (och sedan är det enklare). Det är ganska typiskt för geometriska problem, rita "fiffiga" hjälplinjer - svårt, slutföra bevis efter att man ritat lämpliga hjälplinjer - lättare. Se fall 2 och 3 på sida 154 för "fiffiga" hjälplinjer.

Lös 3123-3126, 3130, 3131 och eventuellt 3136 och 3137.

3.2 Likformighet

Topptriangel och transversalsatsen (sid 158-161)

Jag misstänker att detta är till stor del kända saker från Ma1c. Topptriangelsatsen är närmast självklar och bygger på att trianglar är likformiga om de har överensstämmande vinklar.

Transversalsatsen är egentligen bara en omskrivning av topptriangelsatsen, men kan vara smidigare i vissa fall.

Lös a-uppgifter efter behov, 3209, 3211, 3213 och eventuellt 3215.

Area- och volymskala (sid 162-164)

Det gäller att

(18)
\begin{equation} areaskala = längdskala^2, volymskala=längdskala^3 \end{equation}

Argumentet är att areor fås genom att två längdmått multipliceras och volymer genom att tre längdmått multipliceras. Observera att det fungerar på alla typer av likformiga plana områden och tredimensionella kroppar.

Lös a-uppgifter efter behov, 3223, 3225 och eventuellt 3227, 3229.

Några bevis med likformighet (sid 166-167)

Här finns några trevliga problem men inte så enkla. Som oftast i geometriska problem gäller det att se ''rätt saker''. Ibland är det fråga om att rita in en lämplig hjälplinje, ibland att fokusera på en del av figuren. Hur blir man bra på detta? Jo man tränar och låter sig inte nedslås om man kör fast (ett tag).

Lös två uppgifter, antingen 3233 och 3236 eller 3236 och 3237 (välj efter ambition) och eventuellt 3238 om man får tid över.

Kongruens (sid 168-169)

Med kongruens "fångar" man trianglar som har samma form och storlek. Lite löst kan man säga att två trianglar är kongruenta om man kan få dem att överlappa varandra genom att man flyttar, roterar eller vänder den ena.

Den gamle greken Euklides ställde upp tre s.k. kongruensfall, med vilka man också kan avgöra om två trianglar är kongruenta (utan att hålla på att flytta). Se boken.

Lös två uppgifter, antingen 3240 och 3241 eller 3242 och 3244.

3.3 Koordinatgeometri

Avståndsformeln (sid 172-173)

Om man har koll på hur koordinatssystem fungerar och Pythagoras sats så är avståndsformeln tämligen självklar. Det bästa är alltså att ha/skaffa sig denna koll och inte lära sig formeln utantill.

Lös 3303, 3304a, 3305a, 3307 och eventuellt 3308. Formuleringen i 3306 kan missuppfattas så strunta i denna.

Mittpunktsformeln (sid 174-175)

Slutsatsen här är samma som ovan. Lär er inte formeln utantill utan förstå den. Det är inte konstigare än att mittpunktens koordinater är medelvärdena av ursprungspunkternas koordinaterna var för sig. En mittpunkt ligger ju såklart mitt emellan i såväl x- som y-led. Rita figur om ni inte förstår.

Lös 3310d, 3312, 3313b, 3314, 3316 och eventuellt 3318, 3319.

4.1 Statistiska metoder

Sammanställning och presentation av mätdata (sid 188-190)

Lös åtminstone 4104.

Population, stickprov och urvalsmetoder (sid 191-193)

Lös 4109, 4111, 4112, 4113 (diskutera med en kompis), 4114.

Några felkällor vid statistiska undersökningar (sid 194-196)

Lös 4117-4121 men INTE 4122.

4.2 Läges- och spridningsmått

Lägesmått (198-201), spridningsmått (202-206)

Lös 4205, 4206, 4207, 4209, 4210, 4211, 4212, 4215, 4224, 4225, 4228, 4230 samt eventuellt 4217, 4218, 4231.

Standardavvikelse (sid 208-211)

Utöver medelvärde, median och typvärde är man intresserad av hur utspritt det statistiska materialet är. Kvartiler och kvartilavstånd är några enkla mått på detta, man får ju koll på var fjärdedelarna av materialet är. Ett bättre, och mer använt, mått är standardavvikelsen. Denna räknas ut som följer;

  • bestäm materialets (stickprovets) medelvärde
  • beräkna "avståndet" från var och en av mätdatan till medelvärdet och kvadrera dessa "avstånd"
  • addera alla dessa "kvadrater"
  • dela med antalet mätdata minus ett, n-1 (talet som fås här kallas varians)
  • ta roten ur denna kvot

Formel finns i formelblad eller bok. Observera att man ska dela med n-1 och inte n (för stora stickprov kvittar det i princip). Skälet till detta är inte helt enkelt att förstå och man ska strunta i det för nu. Boken ger heller ingen bra förklaring! Vill man ändå veta mer om detta kan man kika här och här.

Lös 4234, 4235, 4238, 4239 samt eventuellt 4240. Använd räknarens statistikfunktioner vid behov.

4.3 Normalfördelning

Om man gör ett stort antal observationer av oberoende slumpmässiga försök kommer "summan" av dessa att bli normalfördelade. Detta är därmed den kanske viktigaste fördelningsfunktionen. Vill man varför det blir som det blir hamnar man långt utanför kursens, t.ex. här Central_limit_theorem.

Ni behöver bara känna till hur man läser av i en given graf/tabell som också finns på formelbladet. Lite (med betoning på lite) mer kött på benen blir det i Ma4.

Lös 4302, 4303 (i 4303d ska det vara "mätvärden mindre än 3"), 4304, 4305, 4307, 4309. STRUNTA defintivt i 4306, 4310 (konstiga).

4.4 Modellering/funktionsanpassning

Här handlar det om att till ett antal mätdata/punkter finna den räta linje som bästa "stämmer in". Ett finare namn för denna procedur är regression.

Det enklaste sättet, om det rör sig om linjär anpassning, är att göra det på är att pricka in punkterna i ett koordinatsystem och måtta in den bästa linjen med linjal. Sedan tar man ut formeln $y=kx+m$ grafiskt. Ett annat sätt är att använda räknaren/GeoGebra för att göra regressionen. Om man t.ex. vill anpassa med en andragradsfunktion eller exponentialfunktion är elektroniskt hjälpmedel att föredra. Hur räknaren/GeoGebra gör får ni reda på längre fram i ert "matematikliv".

Lös 4402, 4403, 4405, samtliga med GeoGebra/räknedosa.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License